Rör ihop vatten, honung och ättika tills honungen löst sig.
Skala och finstrimla rödlöken.
Lägg den i lagen och låt dra minst 15 minuter.
Det här är min absoluta favoritinläggning som passar till allt! Möjligtvis inte till chokladglass, men kanske? Testa gärna och låt mig veta hur det gick.
I hela mitt liv har jag längtat efter att få köpa en burk finsk honung, hunajaa, i den fin-fina saluhallen Gamla Marknadshallen i Helsingfors!
Inte exakt, men det var alldeles utomordentligt trevligt när det råkade bli så. Det var i samband med ett besök hos kinesisk-finsk-amerikanska vänner från Berkeley, på deras ö alldeles utanför huvudstaden.
Den Gamla Marknadshallen ligger på Södra kajen i Helsingfors, ett stenkast eller två från där färjorna från Sverige lägger till. Det stod färdigbyggt 1889. Arkitekten Gustaf Nyström hade, enligt uppgift, inspirerats av saluhallar runt om i Europa där man flyttat in torghandeln under tak. Förutom massor av specialbutiker finns även restauranger där man kan njuta av det stora varu-utbudet.
Honungen jag köpte vid detta besök kommer från Mesila. De levererar honung även till HotelLilla Roberts, där jag övernattade med hög komfortfaktor.
”Nu rycker våra bin under det varma snöskyddet i fullständig fred.” står det att läsa på odlarens hemsida, i översättning från finska. Och det låter lite nationalromantiskt, tycker jag. Som man kan bli med god honung i skafferiet!
Blanda övriga ingredienser till en sås och vänd ner champinjonskivorna i såsen. Låt stå kallt och marinera i minst 1 timme och vänd runt svampen ett par gånger under tiden.
Sedan kan man vända på receptet, byta ut olivoljan mot smör och vips får man smörfrästa champinjoner med en underbar marinad!…alltså om man sauterar svampen i smör först.
I Noe Valley i San Francisco ligger en gata med många små affärer och en livsmedelsbutik som är inriktad mot de välbeställda invånarna i det populära området. Det var där jag som helt nyanländ först upptäckte att det inte var så lätt att hitta de matvaror jag var van vid hemifrån, i Sverige.
Köttfärs, världens enklaste tänkte jag, visade sig finnas i flera olika fetthalter. Muskot heter inte alls så, inte ens med engelskt uttal och koriander är inte en grön växt med tunna blad. Till slut måste jag fråga var jag kunde hitta räkor, alltså sådana man skalar till baguette och vitt vin en fredagkväll. Har ni sådana? undrade jag.
– No, ma’m, this is the country of convenience; all our shrimp is already peeled.
Skopa ut små kulor av melon, skär äpple i små bitar. Halvera hälften av vindruvorna, spar andra hälften hela, om de är små. Blanda ihop med limejuice.
Lägg yoghurten i mitten av serveringsfat, med fruktsalladen i en ring runt yoghurthen. Toppa med honung försiktigt spritsad fram och tillbaka över hela billevitten!
Eftersom storleken varierar kan en ananas räcka till fyra portioner, eller om den är stor räcker en halv till fyra portioner. Nedan är beräknat på en ganska liten ekologisk ananas.
Skär ananasen i fyra delar på längden. Kapa bort blasten och ta bort mittstocken. Befria från skalet. Skär ananasen i ganska tunna skivor och stek i smöret, med kanelen i ca 5 minuter.
Vispa grädden. Pressa limen.
Tillsätt honung och limesaft till ananasen och fortsätt steka tills honungen karamelliserats och limejuicen kokat in.
Skålla och skala mandeln. Rosta den i torr stekpanna. Låt svalna. Hacka den fint och vänd ner i grädden. Om du istället använder mandelflarn: krossa dem i handen och lägg ner i grädden.
Innan jag hade en ång-varmluftsugn med 76 program, digital köksvåg och automat-timer på köksfläkten så fanns recept där måtten var kaffekopp, nypa och skvätt. Det var då man använde riktiga kaffekoppar med tunn kant och sirligt handtag, med fat till, och inte muggar.
En bekant med insyn i bilhandeln i Kalifornien berättar att många europeiska bilar väljs bort för att de saknar hållare för jätte-termos-muggen som är lika obligatorisk som bilbälte i the Golden State. Jag erkänner att även jag har en sådan, köpt till stöd för the Sacramento Youth Symphony Orchestra.
När min pappa var gräsänkling och längtade efter pannkakor, ringde han sin svägerska och bad om receptet. Hans kulinariska förmåga stäckte sig sedan tidigare till att hjälpligt koka vatten. ”Du tar ett par ägg och lite mjölk, en nypa salt och så vispar du i en klick smält smör och blandar i vetemjöl tills du får en lagom tjock smet,” sa moster Ebba. Det blev pannkakor så det räckte till hela kvarteret!
Dela löken i klyftor, lägg i kokande vatten och koka 5 minuter. Häll av vattnet, spola av med kallt vatten. När de svalnat, skala klyftorna och rosta dem i smöret tills guldgula.
…And what about the time we had dinner with Steward & Tracy at Vanessi’s. And you made a slick move to get us a table fast by pretending to have called earlier, before the evening crew got on, & made reservations. Fascinating, but made me nervous. Always made me nervous when you moved too fast; the experience being it usually ended up in some kind of disaster. And it was a nice Friday summer evening, even though I could feel you were uneasy being on “our” turf downtown, where pinstripes talk louder than muscles. I of course should have been alarmed hearing you’d taken a beer at the bar at the Holding Company (or was it Enzo’s?). Not until this writing moment does it occur to me it was probably not just one & most likely not the first one that day either. Anyhow, “Jazz Live at the Embarcadero” soothed my nerves; nice to see Terry & Steward and not too many bad things can happen when they’re around. Ha! “Come fly with me, oh, you space cadet of my dreams.”
In our booth at Vanessi’s we order our food. We order some wine. And I turn to you to complete the order with what you want to drink. Almost without vibration, no hesitation and in a matter-of-facty way; like I had only asked out of politeness, completely without recognition of my what must have been absolutely stunning amazement, plus maybe a slight chock, you said “Oh, I’ll just have wine too.” To my stuttering “But you don’t drink wine” you provided me with the quite obvious, unbelievable fact that tonight you indeed were. Indeed so.
Somewhere half way through the whatever “a la carbonara” you were vividly arguing your favorite piece (to my immediate knowledge your only piece) of politics. The one parade passage on how the U.S. should handle foreign immigration. Already before you connected your viewpoints on that, with the simple but to the Senate still undiscovered solution to unemployment, taxes & general linguistic welfare I was ready to slide down from my corner seat. Down under the table & pray that you’d keep talking long enough so I could crawl away. So great was my embarrassment that if all else failed I was ready to put the dangling mass of pasta over my head & hide like under a wig. At least that would most certainly have shifted the attention of our company, that now instead sat with open mouths & widened eyes with a curious look of disbelief that they were actually hearing this. A fork lifted halfway & never getting any closer to the end of the journey, slowly sinking back to the plate, a nice piece of veal now cold back to where it came from.
To the marketing manager of PacTel, a multiple times world traveler with working experience from a number of countries & a hard earned MBA, and to his wife with dual citizenship of Great Britain and Australia & to your own Resident Alien wife you’re fearlessly moving on with your exclusive thoughts on how immigration should be limited, how stupid people are that do not communicate in English & a lot of rednecked arguments that I due to extreme effort have blocked out of my available memory. By the time you had worked your single-handed (minded) argument up to El Grand Finale all other activity at our table had ceased and at the brilliant conclusion: “Nobody should be allowed in to the country before they’d not only learned English, but gotten rid of their accent” I dared to peek and literally saw my friends’ chins drop. You smiled and at that point you could just as well had eaten the whole meal with your knife only. The immediate uneasiness was interrupted by a waiter. Nothing to add, nothing to say. The Zabaglione dessert was a formality. I thought: never again.
…And do you remember the crayfish party in the garden? When I had 23 friends for an outdoors sit-down dinner. With long, decorated tables, colored lanterns in the trees, party hats, color coordinated tablecloths, plates, glasses in red & green, bibs… Specially ordered crayfish that I cooked (even found some crown dill) and arranged on those huge plates. Specially found cheese that almost tasted like the real Swedish stuff. All the songs printed up. The juggler I hired to perform before we ate. Some of my Swedish friends came from L. A. & Saratoga. Your “buddy” that brought crack (or whatever). And you got so drunk you spent half the time throwing up. If I hadn’t been so busy being a hostess & not so used to being hosting parties myself, I might have thrown up too. Of mere disgust of your conduct. Only my drive to have the party kept me from too much missing your participation & the lack of having somebody to help me. I thought: next time I’ll know I can’t count on you.
… And how I made sure both our names where on the lease for the apartment, so I could dismiss your outbursts on how you wanted things to be in “your house.” I. e. “get out of my house”.
… And how you hoovered over me while I was (trying) to finish a chicken dish. Ending up yelling at me how it “should” be done. Not recognizing the fact that I’ve kept household for more people during many years, compared to your frugal bachelor cooking & the fact that all your cooking experience derives from a few months as a kitchen aid in a small restaurant many years ago, from which you got fired. And that your lecturing, constantly, on how “we do it at the restaurant” hardly applies any which way you look at it. You’re no longer “we” with a restaurant. You’re not in a restaurant. You can’t follow recipes & who cares what anybody did way back when in a restaurant anyhow? Not me. Just leave me alone & I’ll fix the bird all right. It’s not exactly the first time. And I thought: never again. I’d rather starve. And I never did do it again as long as I was there.
… And how you ridiculed me every time I didn’t know a word of your slang. Tree-topper slang. Never heard of outside the group. How I never, never got a straight answer. Always, with an angry kind of irritated ridicule in the voice, the rhetoric question “You mean you don’t know what x means?” Usually followed by my confirmation: “Right, that’s’ why I asked what it means.” Usually followed by another round of the same: “Are you saying you have never heard the word x?” And as morning follows night: “Right, if I knew the word I wouldn’t ask. When I ask what it means it’s because I do not already know. Quite correct.” Then it depends, it could be a poor try of further ridiculing; a veak try to explain the word (using the word instead of synonyms, analogies etc; or a short but rude end of discussion type: look it up!, or, as usually it was not a look-upable word, “though shit/you’ll figure it out.”
So I extended my vocabulary without your help. I survived pretty well without your help with the linguistics. Having four languages in my baggage I guess I couldn’t understand why you couldn’t explain your pig-latin to me. But the ridicule was out of place and uncalled for. And it was boring having you stall with the same 2you mean you don’t understand” jargon time & time again. Particularly embarrassing is it to remember that this superiority attitude is displayed by somebody born in this country & with English as first language & still not capable to help me – a foreigner. And there were “ain’ts” and “it don’t matter.” And as Marina said. “I wouldn’t think that your communication problem would be that you don’t know any of the words he might use.” Little did she know. Most names you called me when angry, for instance, were words I didn’t even know existed. So I guess in some way you did extend my vocabulary. Only not the way I would have liked.
… “And He loved the world so much He gave his only son to die, so that we can live forever.” Well, who wants to live forever without love. So the divine love of our Father is not “enough”! Sure it’s enough! Enough, but not a replacement of an earthly family.
After 40’n’some relationships you were the first one I thought of getting old together with. Somehow that seemed to solve my problems. It was to last my lifetime. And as I’ve always been convinced that will not be a very long life, somehow my worries seemed to be over.
That was before I realized how much worry there can be put into even a short life.
I dreamed of our children. I feel that you fooled me into imagining those wonderful children that would never be.
Did you ever realize my suffering from my one-on-one talk with Father Felize; when he condemned me to eternally burn in hell & at the same time talking about children. How I would raise them. What came to my mind, but luckily never made it to my “outbound sound system” was your scattered stories of a humiliating upbringing with nuns & a superficial mother. I couldn’t quite take all that for truth at first. But slowly I realized that you have no right to call me by your hated mother’s name. I have never, to this day (even though I have to admit there are some hard feelings) done anything to, on purpose, hurt you. DAMNED YOU BE, FOR NOT BEING A TRUE HUSBAND!
Fooled me into almost being the little taken cared of wife. Ha! You were N E V E R there to take care of me. So alone you don’t even have a clue. The role of the big provider & caretaker & head of household you never did live up to very well. I don’t think I put you in those roles, but you loved to play them, mastering the attitude for minutes at a time, stipulated there was no pressure involved. Whenever the “moment of truth” emerged you’d disappear into a hopeful obliviance. And before too long I learnt how to forget your pathetic scenes only a short time after you played them to me.
I do not believe in the indulgences, but I still maintain my promise to bring up any child to be a good Christian. If somebody else in good faith care to teach them about relics & indulgencies, they may do so after the age the children would be grown up enough to understand arguments for & against an idea. But I cannot truthfully teach them some things in which I find no support in the Bible. Swedish stubborn sulking, as well as Norwegian & Danish is a natural extension of the original Lutheranism. Stubbornness! As a form of art.
I will not bend. Not bother to threaten me; I will not let threats budge me. I’m prepared to meet you at any level, so just “come on” & see, if you can move me an inch!
… Running through the Park. As close as before. Only ½ a block farther away. The smell is the same; still bringing nice associations of late warm summer to me. With warm, dried up grass and pineneedles. Smelled safety to me. Now smells also falsety. All your broken promises. As I run I recollect the two (now, could I have been so slow as to have done it three times, before giving up?) times we ran together. Disaster; what else can I say. I used to run 3 – 4 miles every, every other day. I got to know my park as well as you yours. Inviting you to a run, only a 20 minutes one, for the fun of it. For the company. Without realizing you could never do me company! You had to run a step ahead of me, the whole time. Not, not, not, being able to pace yourself. To another person. Not to me. And proved to me that running was not something we could do together.
One thing after another. I thought we could share. Bitter laugh.
You always claimed that one thing you liked in me was that I’m athletic. What a joke! Maybe not. Maybe you did really like that fact, but it sure had nothing to do with your lifestyle. You could never chase down the N-Judah three stops in high heels. I did. Frequently. You couldn’t chase a rotten fly out of the apartment even.
When I ran the Bay-to-Breakers you couldn’t even meet me at the end! You had promised to drive me down to the starting point, but because of something I said (or whatever) the day before the race you took a revenge and told me right before leaving in the morning you wouldn’t drive me. Another promise not kept. More fun to go biking with your stoned friend Kelly & watch the race. And way before I arrived to the final line you had returned to the couch.
… And our wedding day and night. You sure kept your promise not to smoke that day. “A face full of cocaine” was a good substitute. Alienate yourself as you said in front of priest & people that you were uniting with somebody. When we got to the bridal suite at The Ramada Renaissance you embarrassed me by behaving just like those jerks that have never set foot in such a place. You probably never had. I felt like I was on a big mistake date with a tourist. And I knew at that moment we would not be travelling together.
Karlskoga Hotell: Vill du att vi städar ditt rum imorgon?
Jag: Ja, tack. Jag vill gärna att ni städar mitt rum. Det är liksom en av de positiva sakerna med att sova på hotell – att det kommer någon och städar.
Karlskoga Hotell: Inga problem!
Jag: Tryggt att höra. Om ni skulle ha problem med att städa rummen kanske det är dags att byta bransch.
Karlskoga Hotell: Kära gäst, Vi har infört nya rutiner när det kommer till städning av våra hotellrum. Det innebär att du som bor hos oss mer än en natt får ditt rum städat per automatik var fjärde dag.
Jag: Var fjärde dag låter som en försämring av servicen. Trodde att företag idag konkurrerar med förbättrad service. Automatiken kanske är någon slags förbättring? Automatik i stället för manuell städning.
Karlskoga Hotell: Vill du ha rummet städat oftare, så gör vi det gärna, självklart utan kostnad.
Jag: Härligt. Så städning ingår fortfarande i priset. Strålande. Eller, vänta nu…
Karlskoga Hotell: Meddela bara receptionen innan kl. 23 kvällen före du önskar få rummet städat.
Jag: Ansvaret för rumsstädning på hotell ligger alltså nu på gästen. Trodde det bara gällde på vandrarhem eller AirB&B. Är ni säkra på att det fortfarande ska heta Karlskoga Hotell?
Karlskoga Hotell: Denna rutin är en del i vårt arbete att skapa ett mer hållbart hotell inför framtiden, tack för att du hjälper oss med det!
Jag: Känns mer som att ni skapar en mer hållbar personalkostnad. Färre städningar men samma pris mot kund. Väntar på nästa steg – ”Kära gäst, var god ta med er egna lakan och handdukar, för vår hållbara framtid”.
Kavla ut degen till fem lika stora plattor, lagom till en eldfast form. Smörj formen och smält smöret. Lägg i tre plattor – pensla varje skikt med det smälta smöret.
Krossa mandeln och valnötterna i en mortel. Blanda dem med kanel och socker och sprid ut blandningen i formen. Lägg på två degplattor, penslade med smält smör.
Om du använder phylloark, skilj dem åt och pensla med olja. Lägg hälften av dem i botten på den eldfasta formen, sedan nötmassan och sedan resterande phylloark.
Med en vass kniv, skär ut fyrkantiga bitar igenom alla lagren. Grädda kakan i 175 grader i 1½ timme.
Blanda till sockerlagen. Låt kakan kallna och häll sedan över sockerlagen.
Den där obekväma, pinsamma och besvärade sekunden av tystnad då någon helt bestämt uttalat att så här är det och det vet jag i tonfallet kallat ”säger du emot är du korkad”, och alla runt bordet har på läpparna att säga att nja, det är väl liksom inte bekräftat, eller rent ut, det tror vi nog inte stämmer, men det känns så skämmigt att påpeka.
Men blickar möts och fladdrar som elektriska signaler – vem ska våga säga att kejsaren inte har några kläder? Eller bäst att inte säga något. Och hon väljer att titta ner i anteckningsblocket för att inte bli avslöjad att hon tillhör de tvivlandes skara.
Det varar bara ett andetag, sedan skrapar någon med stolen och kollektivt andas rummet ut. Det får ge sig. Låt verkligheten komma till tals, så slipper vi (plocka ner hen från piedestalen).
Häll honung i en karaff. Tillsätt limejuice och rör tills honungen lösts upp. Tillsätt vatten och rör tills allt är väl blandat. Tillsätt iskuber, rör om och hall upp i isfyllda glas.
En frisk och syrlig dryck som passar utmärkt till mexikansk mat!
Tärna löken och finhacka vitlöken. Tärna paprika och hacka chilin (med fröna) och jalapeñon. Värm en stor 4-liters gryta på medelhög värme. Salta och peppra köttfärsen.
Häll i olivolja och sedan det kryddade björnköttet. Rör tills köttet är genomkokt, ca 5–10 minuter.
Tillsätt den uppskurna paprikan, löken och vitlök. Ta ett kliv bakåt och tillsätt tequilan. Var försiktig, alkoholen kan ta eld och flamma upp.
Tillsätt krossade tomater och köttbuljong och låt sjuda upp. Tillsätt kryddor och sjud på låg värme i 2-3 timmar, och häll i mer buljong vid behov.
Under tiden: Kärna ur och hacka tomaterna, jalapeñon, löken och vitlöken. Pressa limejuicen. Blanda alla salsa-ingredienser tillsammans i en skål och låt stå och dra.
Toppings: Finstrimla salladen, riv osten, skiva avocadon – lägg i olika skåla och ställ fram tillsammans med gräddfilen.
Släng lite köttsås på en tortilla, på med en sked salsa och övriga toppings efter tycke o smak. Eat & repeat.
Den här chilin är fantastiskt god och kan, givetvis, avnjutas på andra sätt än som taco-fyllning! Receptet är inspirerat av ett från köksmästare Tom Minchella.
Varva mjöl- och mjölkihällningen. Ställes kallt ½ timma innan gräddningen.
Jag använder ofta butternutpumpa, bakad mjuk i ugnen, så att det går att repa fruktköttet med en gaffel och det blandar sig fint i smeten.
Alla älskar våfflor, inte bara på Våffeldagen! Den här varianten står sig bra på egen hand, med en klick kaffe- eller vaniljglass eller smör, eller lönnsirap, eller honung, eller….
Skär fisken i 1 x 1 cm små bitar. Lägg skaldjur och fisk i en kall glasskål och salta och peppra. Tillsätt kimchi och mango. Hacka koriander och blanda ner. Ta bort frön och membran från chilin, finhacka och tillsätt. Blanda väl och häll slutligen limejuicen över alltihop och låt stå några minuter innan servering. Servera med varma små majstortillas.
Du kan givetvis välja att göra egen kimchi, och välja hur het den blir. Jag köper frusen mango i bitar, vilket garanterar att mangon är plockad mogen och riktigt söt. I Sverige kommer ibland mango som är bra, men oftast blir den inte lika saftig och söt när den eftermognat.