Det var en gång ett gym som var öppet för allmänhetens träning och för skadade personers rehabilitering. Många olika krämpor, gäddhäng och ölmagar bekämpades där under pust och stånk och stön. Sjukgymnasterna, naprapaterna, dietisterna och massageterapeuterna jobbade tillsammans med det exklusiva fenomenet PT; en slags glorifierad slavdrivare som övervakar att dennes adepter noga följer den utarbetade träningsrutinen och, framförallt, inte fuskar!

Det här gymmet huserade i fräscha lokaler, vilket inte alltid är fallet med gym. Om du någon gång varit på ett väl inarbetat gym, är den kvarhängande svettlukten liksom ett stolt signum att det frekventeras av träningsentusiaster, som kommer ofta och svettas mycket. Och trots den ibland motbjudande stanken, kan den ändå vara ett underhandsskryt:

-Tjaa, ursäkta om det doftar stenhårda pass här, höhö, men du vet hur det är när man har ett populärt ställe för folk som tar sin träning på allvar och satsar, asså verkligen satsar!, säger Hulken i receptionen.

Och då står du kanske där med dina slaka spagetti-armar och hummar lite osäkert att:

-Ja, jovisst, jag vet hur det är, har bara varit tvungen att vara borta från träningen ett tag.

Egentligen har du varit borta från träning sedan mellanstadiet, men som tur är så frågar killen i receptionen inte efter några detaljer.

Men det här gymmet luktar inte så mycket av just någonting. En pust av uppvärmda oxjärpar kommer från personalrummet, när dörren öppnas och stängs av en sjukgymnast på väg att hämta sin nästa patient i receptionen. Doften av någons duschtvål hänger kvar i omklädningsrummet och en obestämbar aning av lim i närheten av rockhängarna i entrén, är allt. Det är nymålat, fast inte så nymålat att det luktar färg.

De fluorescerande lysrören i taket gör att det ser ut som en vätebomb lyst upp himlen, fast inomhus, och radio-vänlig musik strömmar genom dolda högtalare. Och liksom för att avleda tankarna på asfalten utanför och metall-maskinerna innanför, står det konstgjorda palmer utplacerade inte bara i reception, utan även bredvid löpbanden och borta vid hantlarna.

Ett verkligt sammansvetsat personalgäng verkar trivas med varandra och sina uppgifter. Patienterna möts mycket pedagogiskt ”där de är” i sin rehabilitering; får personliga träningsprogram och uppmuntrande hejarop. ”Vi kan!”-gymmet, som av det gamla gardet skämtsamt kallas ”nya Vickan”, efter gamla restaurang Victoria i Kungsträdgården, där flera av dem som nu går med rullator brukade hänga och lägga grunden till en stillasittande och rödvinsdrickande livsstil, är ett effektivt ställe att träna bort sina krämpor för att sedan glatt springa ut i vårsolens glans och slänga kryckorna åt fanders.

Men närområdet håller på att förändras. Ungdomarna sportar mer och spritar mindre, deras föräldrar cyklar till jobbet och går på ute-yoga. Till och med den annars så tillförlitliga kundkretsen 80+:are sluter i större antal upp för regelbundna gym-pass och fallolyckor orsakade av dålig balans har reducerats kraftigt.

Ägarparet Bjökgren & Grankvist, även kallade the BeeGee’s, ser patientflödet sina. Alltså inte att folk slutar dratta på ändan och bryta benen, genomgå höftoperationen eller slita av leband i tvärvändningar på basketträningen. Men trenden långsiktigt är tydlig, och oroande. Upprustningen av lokalerna, inklusive 23 trivselpalmer, ett nytt speakersystem och utbyte av sju trasiga träningsmaskiner har varit en stor investering som ännu inte betalt sig. Visserligen skadade sig flera kunder på de fallerande maskinerna, innan de togs bort, och det genererade flera långa rehab-tider, men det var en högst tillfällig topp.

The BeeGee´s var oroliga. Kanske skulle de helt enkelt bli tvungna att ställa in sin planerade treveckorsresa till Maldiverna i år? ”Man måste ju unna sig något” som Grankvist brukade säga.

Björkgren och Grankvist kallade till personalmöte. Krismöte. Om inte det kom fler kunder under kommande året måste det tyvärr bli tal om reducerade timmar för dem allihop. Det gick inte för sig att ha naprapater och dietister kallpratandes över lattes och wienerbröd i fikarummet halva dagarna! Dietisten, som hette Irma, höjde försiktigt en hand i ett försök att påpeka att just wienerbröd var det nog inte så mycket fråga om i hennes fall, men blev genast överröstad av andra oroliga röster med frågor om framtiden. Hur skulle tiden reduceras, hur mycket och när?

– Ta det lugnt, sa Grankvist.

– Lugnt var ordet, sa Björkgren.

-Vill någon ha mera kaffe?, sa Erik, den alltid så optimistiske Personlige Tränaren, som helst av allt inte ville prata om otrevligheter.

Det skulle inte bli några förhastade beslut, lovades gruppen, men nu var alla informerade om läget och ombads att tänka till en extra gång på vad som skulle kunna göras för att vända siffrorna. Förslag skulle gärna mottagas av ledningen. Tack för att ni kom!

Om du någon gång varit på ett obligatoriskt jobbmöte, i levande livet eller via MS Teams, så vet du hur korkat det känns när det avslutas med just ”tack för att ni kom”. Som om man hade något val: ”Nä, du, so sorry, jag ska faktiskt tvätta håret idag så jag kan nog inte vara med och sitta och försöka se intresserad ut fastän jag tänker på vad jag ska handla till middag och om jag borde ringa mamma idag eller om hon blir ledsen om jag väntar till imorgon, och att jag borde boka om tandläkaren och.. va? – Javisst! Absolut! Jag har tittat på over-head-presentationen och den ser jättebra ut!”

Det mumlades tyst och stämningen var inte så glättig som vanligt. Alla retirerade till sina behandlingsrum. Det var oroande nyheter och alla funderade på vad det innebar för dem personligen, men även för arbetsgruppen.

Den nedåtgående trenden under hösten avbröts givetvis av Nyår! De eviga nyårlöftenas sex-veckorssäsong då gymkort går åt som smör i solsken och rehab-köerna fyller på av helgernas halkolyckor, snöskottnings-ryggskott och hjärtinfarkter. En lukrativ tid för träningsinstitut och rehab-verksamheter minsann.

Den omedelbara faran för neddragningar eller rentav, svälj, uppsägningar, var över kortsiktigt, men alla visste givetvis att det var temporärt. Något måste göras. Fikarummet blev idé-rummet. Sakta utkristalliserade sig en plan.

Våren kom. Nyårsmotionärerna hade sedan länge ångrat att de köpt ett medlemskap för ett halvår och julhelgens och till och med sportlovets benbrott och stukade handleder hade läkt fint. Nu stod man inför sommartorkan. Några hoppfulla träningsindivider anslöt visserligen efter vårsolens påminnelse om badsäsongen, men de flesta insåg att det var kört och fick satsa på att huka i vassen som förr om åren.

Men så plötsligt vände trenden. Några lite för entusiastiska motionärer satte hastigheten fel och flög av löparbandet – whooosch. In i väggen med en farlig fart och sen blev det till att rehabba.

– Sakta och fint, såja! Det ska inte gå för fort nu inte – minns vad som hände när du tog i för mycket, sa sjukgymnasten med en medlidande men samtidigt lagom uppmuntrande ton i rösten.

Vikterna på hantlarna skruvade loss sig från handtagen, och det vet vi ju alla hur lätt det händer, eller hur? Om man inte tänker på att kolla att de sitter ordentligt fastskruvade i handtaget kan det gå illa. Vikterna kan ramla av ovanför huvudet, eller rakt ner på en fot, ja det är nästan ingen hejd på så många ställen de där luriga vikterna kan hamna. Ja, så blir det  då till att träna upp foten eller axeln eller vad det nu var som fick sig en dänga.

– Sakta och försiktigt, vi tar god tid på oss, sa PT:n, som vid det här laget slutat skoja om att han inte skulle skapa patienter åt företaget.

En annan träningsmaskin fick liksom spatt och drog tillbaka handtagen med sådan kraft att en och annan sena och muskel i flera armar, alltså hos olika kunder, blev översträckta och fick bristningar och behövde rehabba under översikt, under ganska lång tid också.

– Inget att leka med, det där, sa naprapaten med sin övertygande baryton.

Slamballs krossade tår, motionscykeln ökade farten nästan av sig själv, det nylagda golvet var halare än vad någon kunnat tro. Ja, det var ett förfärligt halkande och ramlande och fallande. Personalen gjorde sitt yttersta för att noga instruera gästerna (”Vi säger inte kunder här”, sa the BeeGees) hur träningsverktygen bör hanteras och vilka försiktighetsåtgärder som bör tas vid alla tillfällen, men det var som förgjort. Det var knappt att sjukgymnasterna och naprapaterna hade tid att behandla alla.

– Kan jag rekommendera en avslappnande massage under tiden? Det är väldigt bra för ömma muskler och spänningar, och naprapaten har inte tid förrän nästa vecka om torsdag, sa receptionisten med en förstående och samtidigt lite beklagande röst, och la huvudet frågande på sned. Bara lite, och med ögonbrynen höjda i den där ”ska vi slå till?” looken.

Och:

– Tyvärr har ingen av våra sjukgymnaster tid…, jo, vänta..nej, tyvärr inte förrän nästa tisdag. Men jag skulle tro att du blir rekommenderad att träffa vår dietist, men tanke på din diabetes, och hon har en ledig tid redan imorgon, och då har du ju redan det klart när du sedan träffar sjukgymnasten. Jamen, va bra, då bokar jag det direkt!

Ja, så där fortsatte det. Nästkommande vinter bjöd på eviga tö-frost-intervaller åtta veckor i sträck och glashalka ungeför oavbrutet. Trots kommunens uttalade ansträngningar att regelbundet sanda trottoarerna, blev sanden liksom bortblåst utanför just Gym Vi Kan. Tråkigt när sådant händer. Björkgren och Grankvist kunde emellertid trösta sig med den årliga resan till Maldiverna och i receptionen installerades en splitterny espressobar för 28 000:-, med automatisk cappuccinofunktion, där gästerna bjöds på specialkaffe efter egen smak – gratis.