Han skickades till första klass med en servett i lunchlådan. Den var av finaste damast, Den saknades när han kom hem. Efter flera dagar och efterfrågan, dök den upp bland målartrasorna i klassrummet, trasig, sönderriven och med permanent färg, röd, i en vik mot kanten.
-Jag trodde det var en medskickad målartrasa, sa hon som uppenbarligen aldrig umgåtts med finare linne, eller hade vett att fråga den lille gossen varför hans mamma skickat med en målartrasa, och så tjock och mönstrad i väven, i lunchlådan.
Men fyra månader senare såg vi ryggen på henne för att aldrig återkomma, så hon hade väl fler bekymmer än att inte känna igen en kvalitetsväv när hon såg den.
Och dussinet som blev brutet, har klarat sig bra ändå – så sällan ett dussin sitter till bords numera. Men synd ändå, eftersom det fanns just förfärligt mycket trasor att ta till och använda i det hem varifrån damasten kom.
