Whiskeyn låg i sko-korgen i hallgarderoben. En ny, oöppnad; i väntan, utifallatt. Den fina parfymen från tax-free shopen stod längst bak i skåpet bredvid bokhyllan; man måste stå på knä och ändå sträcka sig för att nå den.
De ännu ouppackade skjortorna från Ströms, inte måttbeställda , men ändå…låg travade i skåpet där täcken och lakan skulle vara.
Hennes rokoko-stolar var uppflyttade på vinden, för vidare befordran till någon antikhandlare som kunde omvandla värdet till rena skattepengar på Systembolaget. Nåja, en liten del av priset gick väl ändå till destilleriet.
Nu låg hon på Södersjukhuset och längtade efter nallen. Den hon fått av sin dotter. Nallen som redan varit tröst på sjukhus en gång tidigare, för länge sedan då sorgen var otröstlig.
Men nallen hade han stoppat undan. Längst bak på högsta hyllan i sovrumsgarderoben. Dit hon inte når utan hög pall, bra balans, dumdristigt mod och befriad från ålderskrämpor och hjärtflimmer.
Han var så snäll och hjälpte till med att ta ut kontanter, och gav samtidigt sig själv en bonus vid varje uttag i bankomaten. Och en liten vända förbi Ströms, när han ändå var i stan, liksom.
Den hjälpsamme pensionären; en gammal god vän som bara är så hjälpsam och snäll. Han tog bort de onödiga smyckena och möblerna alldeles gratis, förstås. Ännu mer till statskassan, och en liten reserv i hallgarderoben.
Och fin parfym från dottern skulle det nog inte slösas med. Eller ens användas. Eller ens kunna luktas på. Hon mindes hur den doftade.
Och nallen var älskad.
