Den där obekväma, pinsamma och besvärade sekunden av tystnad då någon helt bestämt uttalat att så här är det och det vet jag i tonfallet kallat ”säger du emot är du korkad”, och alla runt bordet har på läpparna att säga att nja, det är väl liksom inte bekräftat, eller rent ut, det tror vi nog inte stämmer, men det känns så skämmigt att påpeka.
Men blickar möts och fladdrar som elektriska signaler – vem ska våga säga att kejsaren inte har några kläder? Eller bäst att inte säga något. Och hon väljer att titta ner i anteckningsblocket för att inte bli avslöjad att hon tillhör de tvivlandes skara.
Det varar bara ett andetag, sedan skrapar någon med stolen och kollektivt andas rummet ut. Det får ge sig. Låt verkligheten komma till tals, så slipper vi (plocka ner hen från piedestalen).